Första budrundan

vanns inte av mig.

När mina kollegor blev så entusiastiska och positiva så var det nästan så att jag trodde själv att jag skulle få lägenheten som jag bjöd på. Jag lyckades t o m bli så entusiastisk så att jag bjöd lite över det som jag hade satt som tak.

En liten stund var jag lite arg. För hade inte norska banker vägrat att låna ut till en utlänning som jag, hade jag ju kunnat lagt ett bud för två veckor sen. Då hade det garanterat inte blivit en budrunda, men möjligen hade hon vägrat att sälja så billigt till mig. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det skulle krävas så mycket mer insats från min sida än från norrmän och att jag i första vändan skulle betala högre ränta, men att det inte är nåt som helst problem att låna en massa pengar till mig. Jag hade inte blivit lika förvånad om det hade varit storleken på lånet som hade känts begränsande. Men de lånar glatt ut flera miljoner till mig, om jag bara har massa pengar. En annan svensk som jag umgås lite med här i Norge sa att det är rätt komiskt att man måste spara massa pengar för att kunna köpa ett boende, men om man spar så mycket som behövs så får man skatta på förmögenheten. Men såklart vore det ett mycket mindre problem om man är två, för då får man ju ha dubbelt så mycket pengar innan det blir förmögenhetsskatt och det är inte så att man behöver köpa en dubbel så dyr lägenhet bara för att man är två vuxna. Så det är lite Moment 22 att inte kunna spara ihop pengarna, för varje gång man får ihop pengarna ska man betala in skatt på dem och så får man spara ännu mer för att uppnå önskad summa. Lite som att jag inte fick låna pengar av en norska bank för att jag var utlänning och heller inte i en svensk bank för att jag var utlänning (eller vad det nu var för fel på mig)
Så lösningen på alla problem är förstås att gifta sig med första bästa rika norrman.

Men jag gjorde som man ska göra när man har ramlat av hästen. I kväll gick jag på 3 nya lägenhetsvisningar. Resultatet av detta vet jag inte, men min hjärna har börjat ställa in sig på att det finns andra fina områden, men jag vet inte om jag kan tänka mig att lägga så mycket pengar på nåt som jag inte är helt nöjd med.