Jag är glad att det låter som det går lite bättre för Kristina nu. Blev riktigt orolig i lördags när hon inte lyckades hålla sig kvar i tävlingen. Hon lätt riktigt deppig och hon som har förberett sig så länge.
Men sen inser jag att jag nog aldrig kan förstå tjusningen med att göra såna strapatser. Själv tycker jag fortfarande att det är mer än lagom att springa en mil och att maraton är åt det extrema hållet. Men som i allt, man ändrar ju sin nivå vad man tycker är normalt beroende på vad man själv är van med.
Sen upphör jag aldrig att förvånas över att man alltid kan vara tillgänglig och uppkopplad. Så det går att läsa hur det går för svenskarna och Kristina speciellt på hennes hemsida.
www.palten.se
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar