Båttur fram och tillbaka till Oscarsborg

Vädret var helt strålande och vattnet låg som en spegel när vi skulle iväg i torsdags till Oscarsborg. Det betydde att även när vi körde närmare 50 knop med RIBen så upplevde jag inte att det gick så snabbt. Vi hade räddningsoveraller på oss så inte blev man kall heller. Med luvan neddragen över öronen så var inte hörseln den bästa. Så det var rätt häftigt när helt plötsligt ett litet propellerplan flög lågt över oss.

Till slut kom en liten större båt farandes och vi alla for efter som galningar i kölvattnet efter den. De i den båten måste ha trott att vi var helt tokiga. Skälet var ju att vi skulle få en känsla av hur det var att flyga över vågorna. Varje gång vi "landade" igen så trodde jag att vi hade landat på botten; det kändes som man landande på nåt stenhårt ungefär som om vi skulle ha kört på grund. Dessutom såg jag ingenting framåt (vi satt efter varandra på en bänk) så jag kunde egentligen inte förutse när vi var på en vågtopp och när vi kom ner igen. Så det var bara att halvstå och knipa mot sitsen för att parera båtens rörelser så gott jag kunde. Adrenalinet pumpade, men det kändes aldrig som man skulle falla av. Fast jag undrade hur det skulle kännas om båten var tvungen att tvärstoppa, som var en av de sakerna som de gick igenom under säkerhetsgenomgången.

Jag hade tur med rumsplaceringen och fick en av rummen med panoramautsikt mot vattnet. Inte för att vi tillbringade speciellt lång stund på rummet, men ändå.

Mina norska kollegor blev väldigt lössläppta under middagen; det ena talet efter det andra avlöste varandra för att inte tala om alla som ställde sig upp och sjöng en truddelutt. Personligen föredrog jag de som sjöng på skoj än han som har en andra karriär som operabas. Blev liksom lite väl seriöst för den typen av fest vi hade. Det var rätt roligt när en av männen höll ett långt tal om att han egentligen jobbade i det här projektet bara för att det var så "gøy" (för så roligt hade han inte haft tidigare i arbetslivet). Men så kom han på sig själv att det inte var så smart att han som hade anställt honom (och alltså indirekt är lönesättande chef) också satt vid middagsbordet.

Bifogad bild är ju inte ett under av bra upplösning, men lite kul att visa vilka upptåg visa hittade på. Med denna utstyrsel blev min kollega bondens fru i visan han sjöng och sjöng i falsett. Rätt kul!

På vägen hem blev jag och några till sittandes utomhus. Kanske inte världens smartaste tilltag eftersom det var blåsigt och inte blev det bättre av att vattnet stänkte upp. Men till slut var jag så stel så det kändes jobbigare att ta sig in och sätta sig inomhus. Vi såg rätt komiska ut, där vi satt i blåsten, även om det inte framgår riktigt så bra av dessa bilder.